Känner mig rädd. Så fruktansvärt rädd för allt som händer just nu. Men jag lever och mamma lever. Igår bjöd jag hem två vänner som känt mig väldigt länge. Det var kul! Jag måste tänka på mig själv ibland. Det var kul att prata om gamla minnen och en hel del skratt blev det. Jag måste försöka leva trots allt. Mamma har passat min treåring en stund idag. Hon säger att hon inte orkar men jag efteråt så mår hon så bra. Det är ju det jag vet och jag vill att min dotter ska minnas mormor det är därför jag försöker att de träffas ofta. Mamma förstår inte hur allvarligt sjuk hón är. Det kanske är lika bra. Hon ser så mkt sjukare ut nu. Det känns som om det går så snabbt. Får se när de ska röntga henne igen. Då får vi veta om cellgiftet lyckas dämpa tumörspridning eller ej. Det känns inte hoppfullt. Herregud vilken mardröm det här är. När ska detta ta slut? Känner mig så fruktansvärt ensam. Behöver en famn och en förstående människa. Jag står snart inte ut. Jag är så ensam om allt som händer.
En dag i taget
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag skulle kunna ha skrivit detta inlägget själv! Jag känner mig också ensam fast jag har en pappa och vå syskon som går igenom samma sak som jag. Alla hanterar det olika, och jag gråter nog mest och har svårast för att hantera situationen.
SvaraRaderaMamma ska också på röntgen nu och de senaste gångerna har det varit dåliga besked...
Många styrkekramar till dig!
Åh stackars dig. Det är så jobbigt och hemskt att känna sig så här ensam. Jag vet hur du har det och man önskar ingen att må så här.
SvaraRaderaKämpa! Kram