I spegeln ser jag en trött kvinna... Men när jag tittar riktigt noga ser jag den lilla flickan med de stora blå.
Flickan som lekte på ängen och det ljusa håret som hängde långt ner på hennes rygg. Liten och orädd för livet sprang hon omkring och sjöng. En liten flicka som älskade sin pappa och var pappas flicka. Det enda som den lilla flickan var rädd för var att något skulle hända hennes älskade pappa.
I spegeln ser jag en kvinna med en sorg i hennes blick, hon har mist sin pappa och hennes längtan är enorm.
Men när jag tittar riktigt noga ser jag flickan med de stora blå...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det finns en person till som ser flickan med de stora blå, och det är flickans pappa.
SvaraRaderaVar han än finns idag, så är han med dig, han ser dig och jag tror inte han vill se dig så ledsen.
Han vill se den orädda flickan från förr, han vill se din styrka och känna sig trygg i att du klarar av detta, du klarar dig utan honom.
Din längtan finns där, den tycker han om tror jag. Ingen vill bli bortglömd. Men jag tror även att han vill att du ska känna dig trygg även utan honom.
En jättesvår uppgift, men jag tror det kan vara en tröst att känna att det är OK att inte vara ledsen alltid också. Ibland måste man se förbi sorgen och se livet, glöm inte de du har i livet. Inte bara din mamma, utan dina barn, dina vänner och förhoppningsvis din man.
Kram
Tack Gustie. Dina ord värmer men det är så svårt för mig just nu... Sorgen tar så mkt plats och det gör så ont. Känner ingen glädje över nåt just nu. Jag bara saknar och längtar.
SvaraRaderaKram