Svarta Dalen...

Jag var och hälsade på i den svarta dalen. Den som en gång var mitt hem. Dalen, den svarta,som jag svor på att aldrig glömma, den blev mitt hem en stund igen. Jag ville inte dit och jag vill inte dit igen men på nåt sätt så hamnar jag där då och då. Ingen vill dit och ändå vill man aldrig därifrån när man är där. Så fridfullt och lugnt, tyst men så falskt. Inget är på riktigt, det är en låtsas värld som vem som helst är välkommen till, men har man otur så kommer man aldrig därifrån. Jag gjorde det igen. Jag kom tillbaka till vår värld där de flesta lever, inte alla men många. Jag kan längta tillbaka lika mycket som jag lovar mig själv och andra att jag aldrig mer ska dit. Men jag vet att jag är snart där igen. Men jag är rädd att jag blir kvar där. Jag vill ha allt. Den här världen och världen i svarta dalen. Men man kan inte leva i båda världarna. Jag måste välja. Men vet inte hur... Det gör så ont. I svarta dalen kan ingenting komma åt mig. Alla är lyckliga och alla lever... Ingen är död, ingen.

6 år sedan du dog...

Idag har min älskade faster varit död i 6 år. Hon blev endast 50 år och dog av cancer. En av de finaste människorna jag kände. Hon var min bästa vän, mamma och faster. Det är så overkligt att hon är död. Att en sån människa bara försvann. Var är hon nu? Hon måste finnas, det går inte bara att försvinnna, att dö. Hon måste finnas i himlen.

Sista tiden har jag inte mått bra. Mamma blir sämre, min sorg efter pappa och min faster blandas med rädslan för att mamma ska dö snart. Jag är förvirrad och försöker hitta en balans. Sköta mitt jobb, min familj, mig själv. Sorgen är så stor och stark och den bryter ner mig långsamt. Ibland får jag andrum och bygger upp mitt jag igen men efter ett tag har sorgen ett grepp om mig igen. Jag tänker på pappa och vårat sista möte. Hur jag rufsade om han i håret och sa att vi ses i morgon. Om jag hade vetat att det var sista gången jag såg min pappa i livet, vad hade jag då gjort. Tur att man inte vet. Jag hade hållt om honom hårt och gråtit och bett honom att aldrig släppa taget om livet och om mig. Jag hade bett pappa kämpa och sagt att jag inte klarar mig utan honom. Men ovetande så åkte jag hem. För att nästa gång hitta dig död.

Idag fyller min yngsta dotter 4 år. Vi ska ha kalas. Varför ska alltid glädje blandas med sorg? Livet går vidare, trots att det är 6 år sedan min faster dog....

En dag i taget...